jag hatar det här. jag hatar hatar hatar det. hur kan två människor som är så lika inte förstå varandra för fem öre så fort man börjar diskutera. jag är så förbannat trött på att aldrig få göra fel, och bli kallad egoistisk när man bara försöker hitta sin egna väg här i livet. det var längesedan jag kände mig så eländig som idag. fick slänga på mig kläder och springa ner till bussen på grund av att alla jävlar alltid ska lägga sig i och när någon vill hjälpa till så håller de inte sin del av avtalet. och som grädden på moset så hade jag inte hunnit äta efter träningen. och ni som känner mig vet hur illa det är annars om jag inte får äta, lägg till 90 minuters träning på det med så har vi en katastrof. så om ni såg en ledsen tjej som inte visste om hon skulle sluta gråta eller vara arg på bussen så var det jag.
allt löste sig tillslut som vanligt, framför allt efter terapisamtalet med pappa. men när jag kommer hem och äntligen får i mig lite mat så ringer telefonen igen som jag så fint ignorerat hela dagen och oturligt nog så svarar jag. det leder till mer hårda ord och fler tårar och nu sitter jag här och känner mig lika eländig igen.
jag har lyssnat på volbeat hela dagen i min i-pod bara för att inte bryta ihop (hjälpte dock sådär). varför volbeat? för att det får mig att tänka på dig.
jag hade gjort vad som helst för en kram nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar