fröken trasig

vart ska jag börja? helgen i lysekil blev inte riktigt som jag hade tänkt. det började bra men det gick inte lång tid innan de känslor som jag har trängt undan så väl det sista bubblade upp och fick utlopp. både en och två gånger.
under hela lördagen så var tårarna inte långt borta och jag kände mig helt off. solen kom fram en stund på eftermiddagen och det kändes lite lättare när vi satt hela gänget och lyssnade på musik och drack rosé. tyvärr fick inte känslan hålla i sig för så fort vi steg av bilen i centrum så brast det. jag har aldrig varit så förnedrad. som tur var mötte jag upp frida och vi hade en mysig stund innan vi begav oss till havsbaden. allt gick kanon tills jag upptäcke att nån hade lensat min väska. den var helt sopren. pengar, körkort, bankomatkort, mobil och kamera. då brast det och de följade timmarna är ganska dimmiga av all gråt. jag fick gjort polisanmälan och spärrade kort och mobil med hjälp av lina och pappa. sedan hände det. det som är så sjukt svårt att förstå att jag knappt tror det själv. jag såg en sida hos en person som betyder så jävla mycket som jag aldrig har sett förut och det skrämde mig. i det ögonblicket så brast det nåt i hjärtat, något som jag tyvärr tror inte kan läkas. tomheten har växt under hela dagen och när jag sitter här, utan mobil eller någon kontakt alls, så känner jag mig mer ensam än nånsin. jag har gråtit så mycket den här helgen att det inte finns mer. tårarna har tagit slut. jag känner mig så trasig inombords och jag vet inte vem eller vad som kan fixa detta. tur att det är sommar för det här kommer att ta lång tid.

dock.
för första gången nånsin så ska jag bryta ett mönster som jag brukar falla in i vid en sånhär situation. det är ju alltid något iallafall.

jag har alltså ingen mobil, ska vara i stan hela veckan så kommunikationen får skötas genom datorn helt enkelt.

helt utan kamp gav du bara upp.