jag är så trött på att vara ledsen. hur mycket skit ska man behöva gå igenom innan det löser sig? jag vill bara ha en kram, utav vem som helst, nån som klappar en på huvudet och säger att allting blir bra medan tårarna sakta sinar och det känns lite lättare. men jag får ingen kram, jag sitter helt ensam i en för tyst lägenhet utan möjlighet att höra av mig till någon eller träffa någon.
det skulle inte bli såhär, det skulle bli bra denna gången.
ibland undrar jag vad det är som är fel på mig. när jag blir ledsen så sprutar känslorna över på alla sätt och vis och jag kan aldrig hejda mig från att skicka det där sms:et, eller åka dit och ångra mig, lätta mitt hjärta här eller bara allmänt göra ogenomtänkta grejer. jag kan inte hålla mig. men jag får aldrig nåt tillbaka. hur kommer det sig att hjärtesorgen verkar gå så obemärkt förbi för killar medan jag sitter här och går sönder mer och mer för varje gång?
det är tredje gången jag känner denna hopplöshet som kärlek allt för ofta innebär. jag kan bara inte förstå hur det inte kan funka när man tycker om varandra så mycket. 3 gånger på mindre än 2 år. jag får sån ångest nä jag tänker på det, tänk om det alltid kommer att vara såhär? tänk om man aldrig får uppleva den starka kärlek som sägs ska kunna ta sig igenom allting. jag vill inte vänta, jag vill ha det så nu. jag hatar att vara ofrivilligt ensam, jag trivs inte med det, inte nångång.
jag känner mig så fruktansvärt bortglömd och förlöjligad. jag tycker alltid att jag ser så mycket fin kärlek överallt. eller är det en skada från alla tv-serier? finns det kanske inte alls på rikigt? sagolik kärlek, är det fejk?
"du släckte alla ljusen den natten
och det tände varje rum
det vackra sa farväl och jag försvann"
det skulle inte bli såhär. jag vill inte förlora en bästa vän till, jag har redan gjort det misstaget.
hur kan vi göra varandra så illa?
Seså! Ryck upp dig nu! :)
SvaraRadera