igår påväg hem så lyssnade jag för en gångs skull inte på musik utan insöp atmosfären på en spårvagn i göteborg när sommarn knackar på dörren. jag tjuvlyssnade på två småkillars (säg 17 år kanske) konversation om skolan.
kille 1: alltså jag fattar inte hur man kan ta skolan på allvar. jag ser skolan som dötid, i väntan på det roliga!
kille 2: ja jag med, typ jesper han pluggar varje dag. vad fan tjänar han på det liksom?
kan tilläggas att killarna har världens backslick, märkeskläder från topp till tå och varsin i-phone. alltså jag får sådana spykänslor när jag hör och ser sånt. där sitter två ynglingar som har en så orealistisk verklighetsuppfattning, till stor del för att föräldrarna skämmer bort dom. jag funderar på vad han menar med dötid i väntan på det roliga? om man inte läser klart skolan och aldrig behövt jobba extra så är det allt annat än ett roligt liv som väntar när du blir gammal. jag är så glad över att mamma och pappa har lärt mig och min syster från början att ta allvar på skolan och att börja tjäna sina egna pengar tidigt, jag tror att det gör så mycket för våra personligheter. och visst är det en befriande känsla att känna att man är helt oberoende av någon annan? även om jag vet att mamma och pappa finns bakom mig i allt så klarar jag mig själv. vad tror killarna kommer hända? att de får allt serverat på silverfat när dom blir gamla nog? bara för att pappa är framgångsrik så löser det sig? sånt gör mig mörkrädd, har vi inte kommit längre än så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar